Mats och Catrin (text från arkivlådan 2004)
Mitt senaste skrivprojekt går sakta framåt. Under tiden kommer jag att publicera en del gamla texter. Som den här. Ett litet stycke ur vardagen, som den såg ut då. För Mats och Catrin.
-----------------------------------------------------
Mats och Catrin
Han bläddrade bland skivorna. För en tid sedan hade han sorterat dem i alfabetisk ordning efter artistens efternamn eller om det var en samlingsskiva; på nedre hyllan.
De stod i den ordningen till en morgon, han väcktes av ett dån från arbetsrummet, när hela hyllan lossade och föll i parketten.
Han fäste hyllan rejält efter den händelsen, men orken hade inte räckt till att än en gång placera Aerosmith bland de första och Wailers i slutet. Därför tog det en stund att finna Oscar Peterson. Han tummade på konvolutet och log när han tänkte på grabben i skivaffären. Mats West hade lämnat grabben en lista med fyra eller fem skivtitlar.
- och här har vi Oskar Pettersson, var det bra så? hade grabbe sagt efter att ha letat ett slag. Mats West hade inte kommenterat grabbens uttal, nöjd som han var att få tag i skivan. Tids nog skulle grabben få klart för sig att Oscar var amerikansk pianist och inte en svensk dragspelare och vid det laget skulle han väl uttala namnet annorlunda. Inte som den gången, på svenska, som kom Oscar från Blomstermåla eller Njurunda.
Jazzskivorna var annars få i samlingen, en samling som i antal ännu inte kommit upp i nivå med den trave LP-skivor som låg i källaren och numera mest samlade damm. Pianomusiken passade bra som bakgrund de gånger Mats satte sig tillrätta i läsfåtöljen vid fönstret. När han tittade upp från boken och sneglade upp mot klockan på väggen, han hade inte lyft blicken tidigare, såg han att en timme gått och att han tänkte på att han inte hört att pianomusiken tystnat och ersatts av en samlingsskiva med tio-i topp-låtar.
Han hade verkligen slukats av sidorna , annars hade han väl reagerat mot den kontrast som det var att gå från Oscar till Little Eva. Sonen hade på ett för Mats oförklarligt sätt hittat ett antal av Mats gamla favoritlåtar nånstans ute på webben och inom loppet av femton minuter fäst desamma på en CD-skiva, märkt ” Pappas favoriter”.
Den här lördagseftermiddagen befann sig Catrin West på sitt lilla arbetsrum. Hon skulle sluta om en halvtimme och skrev i rapportboken en del fakta om sina besök tidigare under dagen.
Kvälls- och nattpersonalen skulle särskilt lägga märke till att gamla fru Jonsson hade ordinerats en ny medicin och att lika gamle herr Andersson inte känt sig bra men att han inte förefallit sämre än att han skulle klara helgen hemma. Har inte febern gett med sig på måndag får jag väl ringa läkaren, tänkte Catrin West, men visste samtidigt att han skulle behöva vara avsevärt sämre för att sjukvården skulle prioritera just honom.
Hon tänkte slå en signal hem till Mats, hon kunde fråga om hon skulle stanna till vid affären, men han hade ju lovat att middagen skull stå färdig när hon kom hem och ångrade sig.
Distriktssköterskans rum var inte stort, men så satt Catrin bara här en stund på morgonen och sen en halvtimme på eftermiddagen. Mats hade nån gång ibland besökt hustrun på jobbet och första gången hade han kommenterat den påvra inredningen och muttrat något om offentlig standard, men Catrin hade sagt att hon sällan tänkte på det och att hon var glad att ha ett stort fönster framför sig.
De stora träden ute på gården bytte i alla fall tapet ibland, som nu på hösten. Bladen skiftade i grönt, rött och gult och den här eftermiddagen, i slutet av september, var väl den första då en del gula släppte och singlade i vinden. Ett par rakt emot hennes fönster, för att sedan vika av och smita runt husknuten och lägga sig bland bilarna på parkeringen bakom.
Catrin hade ofta funderat på att höra med meteorologerna ute på Såtenäs väderstation om detta med att regnet med retlig punktlighet mötte henne strax efter att hon påbörjat den korta cykelturen hem.
Fanns statistik som stödde hennes teori om att timmen mellan fyra och fem var den blötaste av dygnets alla timmar? Femtio meter från huset slutade regnet lika plötsligt som det hade börjat. Skyarna hade öppnat sig och vräkt ner blötan och Catrin tyckte att duscharna blev kraftigare och våldsammare för varje år.
När hon svängde in på garageuppfarten såg hon att brunnen ute på gatan inte förmådde svälja regnmassorna; bilarna som passerade i gatukorsningen stänkte en båge över häcken och en bra bit in på makarna Wests nyklippta gräsmatta. Hon valde källaringången och styrde stegen direkt in i tvättstugan.Till och med troskanten var fuktig och när hon hängde plaggen på tvättlinan funderade hon om hon någonsin tidigare varit så genomdränkt.
- Catrin
Hon hörde honom ropa och samtidigt stegen från trappen. Ibland när hon stod där nere bland smutstvätten hörde hon stegen och hade lagt märke till att hon ofta misstog sig på om ljuden kom från just källartrappen eller den upp till andra våningen. Den trappen var nog den som hördes mest, och gick hon samtidigt ner när Mats eller den äldste sonen sprang där ovanför, brukade hon nästan huka, det kunde kännas som om de skulle dråsa rakt igenom.
Och vad fort det hade gått att det lätta trippandet från småttingarna förbytts i de där tunga. Omärkligt som de år som passerat.
- Jag älskar dig, sa han och kramade henne.
- Och jag älskar dig, sa hon och när hon hörde hans djupa inandning strök hon honom på ryggen. Han visste vad klappen på ryggen betydde och kysste henne på pannan innan hon ställde sig under duschen.
- Maten är klar, sa han. Hon svarade inte men vinkade genom glipan i duschdraperiet.
(text från arkivlådan 2004)
