Hans sida

- När jag var liten, brukar Edith säga. Hon menar då två år , till skillnad från nu- drygt tre och ett halvt. Ibland kan jag se henne från fönstret här uppe i lägenheten. Är hon verkligen inte större? Hon ter sig ju nästan som en kompis till oss när vi går våra morgonpromenader på helgerna. För en tid sedan blev vi passerade av tre yngre kvinnor inne i stan. De småpratade och såg ut att ha trevligt tillsammans. - Där gick tre kollegor, kommenterade Edith. Snabb på att uppfatta nya ord, hon hade nog hört mamma prata om några arbetskamrater. Promenaden går i samma sträckning varje gång. Ner till den stora lekplatsen i Stadsträdgården. Förbi sjukhuset där hon varit på besök och blivit lite ledsen, men gladare när hon fick en tatuering som tröst. Därefter gungan, rutschkanan och lite improviserade lekar. Som sist när farfar fick agera ankmonster och gömma sig bakom träden. Därefter tar hon plats i vagnen igen och vi går förbi just ankorna, in mot torget med en smoothie i ena näven och en a

Skrönan i juletid publicerades i tidningen Norra Västerbotten dan före dopparedagen 1995.Ursprungligen skriven 1988. Illustration av Kajsa Lundqvist Hemma till middagen  I nnan Ernfrid Marklund låste dörren fäste han ett meddelande.  ”Stängt under eftermiddagen. I morgon öppet som vanligt från klockan 9.00”.  Orsaken till det begränsade öppethållandet stod inte att läsa. Han övervägde att ange ”hugger julgran”, men han visste att den upplysningen kunde väcka ont blod. Firman var visserligen hans egen, men privata angelägenheter skulle ordnas på fritid.  Ernfrid lämnade kontoret . Under bilfärden hem, familjens villa låg på andra sidan älven, kom han att tänka på hur det började.  Det var arton år sedan han första gången hämtade julgranen hos Svea Bergström. De hade blivit bekanta i samband med makens bortgång. Inte för att det hade det varit något särskilt med hemmansägare Bergströms begravning, men efter minnesstunden i församlingshemmet kom Svea fram till Ernfrid.   ” Ernfrid, jag ve