Skrönan i juletid publicerades i tidningen Norra Västerbotten dan före dopparedagen 1995.Ursprungligen skriven 1988. Illustration av Kajsa Lundqvist
Hemma till middagen
Innan Ernfrid Marklund låste dörren fäste han ett meddelande.
”Stängt under eftermiddagen. I morgon öppet som vanligt från klockan 9.00”.
Orsaken till det begränsade öppethållandet stod inte att läsa. Han övervägde att ange ”hugger julgran”, men han visste att den upplysningen kunde väcka ont blod. Firman var visserligen hans egen, men privata angelägenheter skulle ordnas på fritid.
Ernfrid lämnade kontoret . Under bilfärden hem, familjens villa låg på andra sidan älven, kom han att tänka på hur det började.
Det var arton år sedan han första gången hämtade julgranen hos Svea Bergström. De hade blivit bekanta i samband med makens bortgång. Inte för att det hade det varit något särskilt med hemmansägare Bergströms begravning, men efter minnesstunden i församlingshemmet kom Svea fram till Ernfrid.
” Ernfrid, jag vet att det här är ditt jobb och att vi betalar för dina tjänster, men finns det inte något jag kunde få ge dig? Jag kommer aldrig att glömma den här dagen. Trots sorgen har du gjort den till ett ljust minne. Tack Ernfrid. Tack.”
Svea hade snyftande lagt sitt huvud mot hans axel, men som vanligt avböjde han erbjudandet. Hur många gånger hade han inte fått löften om pengar, cyklar, sparkstöttingar, allehanda lös och fast egendom? Alltid hade han lika stolt tackat nej. Principen att aldrig utnyttja situationen för egen vinning var orubblig och bidrog säkert till begravningsentreprenör Marklunds renommé som en allt igenom hederlig och korrekt yrkesman.
Vid närmare eftertanke fann sig Marklund dock föranlåten att rucka en aning på sin princip. Han ringde sent samma kväll.
” Är det fru Bergström? Förlåt att jag ringer så sent men jag kom att tänka på en gran. Den står förresten inte långt ifrån Bäckliden. Det är väl din skog därborta, eller dödsboets om så säger?”
” Vem sa du att du var, och vilken gran? Nyblivna änkefru Bergström förstod inte först vad saken gällde.”
” Förlåt, det är jag, Marklund. Du frågade vid kaffet om jag ville ha nåt som tack för hjälpen. Det skulle egentligen aldrig falla mig in, men om du kan avvara en gran så skulle jag bli dig evigt tacksam. Jag har redan sett ut den och vad jag kan förstå så är det din skog.”
Den dagen, för arton år sedan, fick Marklund löfte om att hugga sin julgran på Sveas marker.
” Du kan ta en till jul i fortsättningen också, åtminstone så länge jag lever”, hade hon sagt. Och levde, det gjorde hon fortfarande, åttiofem år fyllda.
När eftermiddagen skymde förmedlade landskapet en känsla av vilsam förväntan. Ernfrid tyckte att han kunde se naturen förbereda sig inför den kommande julhelgen. Älven slöt sig mer för varje minut. Minusgraderna, de drygt tjugo, fogade samman istäcket och lämnade allt färre öppna stråk.
På väg till uthuset stannade han och lyssnade. Isläggningen skapade ett spännande hörspel. Det knirrade, ibland hördes ett sjungande från älvfåran, och så plötsligt- en knall så skarp som ett pistolskott. Det var sprickorna i isen som avlossade salvorna.
” Nog är jag hemma till middagen”.
” Det sa du förra året också.” Alice Marklund förväntade sig inte att maken skulle kunna passa en viss tid. Hans klockslag hade alltid varit högst ungefärliga, men hon hade vant sig och oroade sig inte.
En stund senare, när han lagt yxa och såg tillrätta, körde Ernfrid norrut längs vägen vid älven. Årets gran var utsedd i samband med lingonplockningen. Tre mil enkel väg visste han.
Halvvägs till Bäckliden övergick skymningen i kväll. Inte på en gång, men Ernfrid hade tänkt på annat och inte märkt att det blivit mörkt. Därmed var en förutsättning för granhämtningen uppfylld. Det skulle vara mörkt, så krävde traditionen. Fru Marklund hade aldrig varit förtjust i att maken använde tjänstebilen när han hämtade granen. Själv såg han inget märkligt i det. Bilens väl tilltagna lastutrymme gav granen gott om plats. Hittills hade han inte brutit en enda gren under transporten hem.
” Tar du Volvon får du åka om afton”, brukade hon säga. Alice talade aldrig om likbilen. Hon tyckte uttrycket var vulgärt. ” Tror du att folk vill åka sista resan i samma bil som du kört julgranar i? Se till så ingen ser dig! Tok där!”
Hon hade visserligen vant sig vid hans ovanliga idéer, han startade ju firman helt hastigt efter att ha kommit fram till att kundtillströmningen var jämn och aldrig sinande, en bra garanti mot arbetslöshet, men vissa påfund reagerade hon emot.
Ernfrid slog på bilradion samtidigt som det annonserades 16-nyheter. Han lyssnade förstrött. Köpmannaförbundet noterade med knappt två veckor kvar till jul nya rekordsiffror. Elektrisk bakmaskin och Alf var storsäljarna sades det.
- Alf? Ernfrid funderade en sekund, men övergick till att noggrant följa väderutsikterna.
” Norra Norrlands kustland, inland och fjälltrakter. Kallt, inatt mulnande och mot morgonen snö. I kustlandet rikligt.”
Ernfrid nickade belåtet. Snön var i antågande och kanske skulle han kunna använda skotern till helgen. Sällan hade han varit med om en sådan snöfattig december. En dryg decimeter, mer var det inte.
Ekipaget rullade vidare. De två kraftiga extralysenas ljuskäglor skar genom det frostiga landskapet. Reflekterande ögon fixerade på avstånd den svarta bilens framfart. Vitskrudade harar och en och annan räv fann för gott att vända tvärt, kallsnön yrde från bakbenen.De större djuren, renarna och älgarna, verkade bara betrakta ljuset.Den ringa snömängden höll dem från vägarna och tjälen och de frusna sjöarna vidgade deras aktionsradie.
En stund senare närmade han sig vägskälet och han bromsade varsamt. Rimfrosten dolde vägskyltens text, men han visste sedan tidigare att den markerade ”Bäckliden 3”. En bit efter den vägen bodde Svea, han hade besökt henne åtskilliga gånger under åren lopp. Sakta passerade han skylten och efter ett par hundra meter svängde han in på en skogsbilväg, där han fortsatte stillsamt fram på ettans växel, en smula orolig för att underredet skulle skadas av ojämnheterna.
Han stannade när granen avtecknade sig i lyktskenet, slog av motorn men lämnade lyset på. Granen stod på en liten kulle och var därför lätt att komma åt.
Med hjälp av den skarpslipade yxan beredde han plats för sågen och när de lägsta grenarna var ur vägen, bet sig sågens skarpslipade tänder genom den smala granstammen. Proceduren gick ovanligt snabbt, men så fanns det ju inte heller någon snö att tala om.
Ernfrid höll granen med rak arm. Granskade grenverket uppifrån och ned och blev nöjd med vad han såg. Den skulle pryda sin plats vid sidan av pianot och svärmor Alfhild skulle även den här julen säga några berömmande ord.
Han gick åter mot bilen. Tittade avsiktligt ner i marken då billyset bländade kraftigt. Det låg ett tunt snölager på vägen och för varje steg han tog hördes ett gällt knarrande ljud. Framme vid bilen ruskade han granen, öppnade bakdörrarna och lyfte försiktigt in trädet. Så stängde han efter sig, för den rymdes i hela sin längd, och började sopa den lätta snön och ett och annat barr från kläderna.
” Hallå där.”
Han ryckte till. Rösten kom inifrån skogen.
” Hallå där, stopp ett tag.”
Ernfrid Marklund var inte en räddhågad person, han hade i så fall aldrig valt det yrke som i tjugo år gett honom hans levebröd, men den dova rösten, förmedlad av en otydlig figur, endast belyst av det klara månskenet, fick honom att ta ett par steg bakåt. Fler kom han förresten inte eftersom han stoppade mot bilens plåt.
” Jag brukade lägga granen på takräcket på min tid, men det här är ju ett värdigare slut".
Den främmande personen kom ett par steg närmare, skrockade stillsamt och tycktes road av det, i sammanhanget ,ovanliga fordonet.
” Känner du igen mig? Det var ett tag sen vi sågs”.
Ernfrid blev mer och mer förbryllad och hade ännu inte yttrat ett ord. Mannen som nu stannat på tre meters avstånd, syntes en aning tydligare. Han stod framåtböjd, stödd mot en käpp och var blek. Påtagligt blek. Då och då lyfte han huvudet, plirade med ögonen, tittade sig omkring och sänkte åter blicken. Ernfrid noterade att det var en gammal man och han förvånades över att mannen med sina krumma ben överhuvudtaget tagit sig ut i skogen.
” Nej, sa Ernfrid, jag tror inte jag kan placera dig.”
” Du hjälpte mig ner”. Mannen stötte samtidigt med käppen i marken.
” Ner ?”
” I graven”, sa mannen.
Ernfrid vände sig om. Öppnade bildörren vid förarsätet och tryckte på signalhornet. Sen stängde han dörren och tittade efter mannen. Han stod kvar. Petade försiktigt med käppen och tycktes inte ha hört signalen.
” Driver du med mig?” Hand hade helst sett att det var så.
” Nej, inte jag inte, mannen skruvade en smula oroligt på sig, jag har kommit för att be dig om en tjänst”.
Ernfrid lyssnade med spänning. Kunde han bara så gjorde han nästan vad som helst för att få åka vidare. Obehaget och minusgraderna kompletterade varandra och samverkade till att allt fler kalla kårar banade väg innanför Helly Hansentröjan.
” Hämta Svea, hämta henne. Jag har väntat i arton år.”
Mannen sa inte mer. Väntade inte på något svar, utan vände inåt skogen, bort från bilens sken in i det täta mörkret. Ernfrid satte sig bakom ratten. Startade motorn. Vred häftigt både värme- och fläktreglaget på högsta effekt och backade med full fart längs den smala skogsvägen.
Ute på landsvägen hejdade han sig ett par sekunder, bara för att låta händelsen vägleda honom, antigen raka vägen hem eller omvägen förbi Sveas gård.
Han valde att ägna Svea ett kort besök, mest för att förvissa sig.
Framme på gårdsplanen kilade en katt förbi när Ernfrid med bestämda steg närmade sig förstukvisten, bankade på stugdörren, väntade inte på någon reaktion inifrån utan klev vidare in i farstun.
” Svea, hallå! Är är det någon hemma?”
Han hörde ljudet från en radio på låg volym, men inte något svar. Innan han gick trapporna upp till andra våningen, lämnade han graningekängorna vid skostället. Dörren till Sveas sovrum stod på glänt. Nu hörde han radion starkare. Man pratade om ishockeylandslaget i Moskva och klockan var drygt halv fem. Ernfrid gick fram till sängen. Svea låg där. Stilla. Han kunde inte avgöra om hon andades med mindre än att luta sig mot hennes bröst.
” Va i herrans”, hon ryckte häftigt till. Satte sig tvärt upp i sängen och stirrade med stora ögon på mannen vid hennes sida. Hon såg hans rödbrusiga ansikte, den orangefärgade tröjan och kunde därefter identifiera honom.
” Ernfrid, kommer du och hälsar på.? Jag somnade visst. Gå ner så får du kaffe.”
” Ja, jag tänkte, när jag ändå skulle hämta granen.”
Han gick ner till köket, tog lokaltidningen och satte sig för att vänta på den utlovade kaffekoppen, nöjd med att ha funnit Svea vid god hälsa.
” Det var bra att du kom. Ser du i tidningen? Kvällsöppet till 21.00. Jag har ju inte köpt något till Lars och Elin.”
” Så du vill åka med in till stan, Ernfrid förstod vart Svea ville komma, men hem då? Det går väl ingen buss hem så sent?”
” Lotten ska hem. Lotten Karlsson på Veras kläder.”
Eftersom att den gamla damen skulle hinna med en shoppingrunda i staden, avslutade paret kaffestunden redan efter en halv påtår.
Svea Bergström drog yllebyxorna utanpå nylonstrumporna och satte sedan fötterna i ett par rejäla filtkängor. Hon var klar att åka de tre milen in till staden för att handla julklappar till de yngsta barnbarnen.
” Det är inte lätt att köpa till barn i dessa tider. Jag förstår mig inte på deras lekar. Vad tycker du Ernfrid?”
” Köp en Alf,” sa han utan vidare eftertanke, men Svea hörde inte vad han svarade för hon hade fått ögonen på granen i samma ögonblick som hon satte sig bilens högra framsäte.
” Jaså, du hittade en i år också. Ja, den ser ju ut att duga. Tät och fin.”
Ernfrid hjälpte henne med bilbältet, backade ett par meter i riktning mot bagarstugan och fick sedan tillräckligt med plats för att kunna vända och påbörja resan hem.
Kvällen var fortfarande lika stjärnklar. Termometern på Sveas förstukvist hade visat på minus 26 grader, men hon hade klätt sig tillräckligt för att klara några timmar stadens gator. Skulle hon känna sig frusen så fick hon väl vänta inne på affären hos Lotten. Så tänkte Ernfrid och funderade inte vidare på den åttiofemåriga damens kvällsbestyr.
Efter ett par minuters körning närmade de sig vägkorsningen.
” Var tog du den?”
” Förlåt?” - Jaså granen”. Ernfrid pekade. ” Ser du vid kullen. Där.”
Samtidigt svängde han tvärt höger för att fortsätta längs landsvägen.
Svea kommenterade inte hans svar. Böjde sakta sitt huvud snett mot Ernfrids axel och sjönk ihop, nästan slingrade sig ut ur bilbältet. Så reste hon en aning på huvudet. Ernfrid såg hennes trötta glasartade blick och han tycktes se ett milt försök till leende, innan hon rosslande vek sig och la huvudet i hans knä.
När begravningsentreprenör Marklund anlände till lasarettet var han väntad eftersom han med mobiltelefonen, installerad så sent som för två veckor sedan, meddelat sin ankomst.
Vid akutmottagningen ställdes inga frågor, personalen verkade ha annat att stå i, och Ernfrid var tacksam över att inte behöva förklara varför han placerat den döda i framsätet och julgranen där bak. Därmed blev han inte heller särskilt fördröjd av omvägen förbi lasarettet.
” Hemma till middagen, jo jag tackar”.
Alice Marklund satte köttbullarna på värmning och Ernfrid gick ut för att ställa granen i en hink vatten. På det viset höll den sin grönska ända fram till jul, det visste han.
---------------------------------------------------------------------------------
/Hans Hellgren/
