Löprundan hemma - från juni 1985

-

På Mellansänksvägen - i tankarna kanske 

Löprundan hemma 

Textstycket kom till i all hast efter en femton kilometers löprunda i Storuman.

 Det är juni och en varm och solig dag där uppe i det västerbottniska inlandet.

 Året är 1985. Efter att i många år ha varit bosatt i södra Sverige blir mina besök i hembygden alltmer ett möte med mig själv.

 Små detaljer, dofter och ljud, väcker minnen och känslor. Ingenstans hittar jag en intressantare löprunda än den som bjuder mig en resa i tid, i rum och i mig själv.

 Löprundan hemma. 

-------------------------------

Mina ben bär mig i en minnenas resa. Jag återser min barndoms vägar, stenar och knotiga tallar. 

Jag lyssnar till de välbekanta ljuden. De som förmedlar stillhet, men ändå liv. 

På Mellansänksvägen är mina kroppsfunktioner inställda. Nu kan jag efter femton minuters löpning fortsätta de tolv kilometer som är kvar. Utan ansträngning och utan störande perioder av trötthet.

 För varje steg pendlar mina fötter. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Samma steglängd. Samma sparsamma lyft. Fotsulorna rör sig tätt ovan den hårt packade grusvägen. 

Vid den obevakade järnvägsövergången sträcker jag ut för att inte trampa ner mellan rälsen och den grova träplankan intill.

 Junieftermiddagen är varm. Jag svettas ymnigt. Värmen verkar suga dofter ur landskapet. Portionera ut dem, än här, än där.

 Fuktigt och surt som vid myren eller som vid samlingen av regnvattnet i skrevan, i den annars torra sänkan.

 Torrt och stickande som vid kalhygget på Vilheminavägen, som på timmerupplägget strax före. 

Jag sneddar över där och lämnar vägen för ett underlag av sand, bark, barr, trä och småsten. Det sviktar skönt men svarar vid varje avstamp.

 Snart är fotsulorna ute på den jämna asfalten som markerar vändpunkten. Nu bär det hemåt och i fjärran ser jag Stenselebergets slalombacke likt en förlängning av vägen, eller en avfartsramp till skyn, till himmelen. 

Den fantastiska tanken sätter stegpendeln i läge ”snabbare”, som för att accelerera inför språnget.

 Jag sansar mig och återgår till verkligheten. Kanske var det luftens osannolika klarhet som nästan gav mig vingar. 

Passerar sågen och svalkas skönt av ett par droppar som letat sig ända fram till vägen från den ständigt strilande virkesduschen, ett stycke vid sidan. 

Över järnvägen igen och steg för steg, åter hem.

Populära inlägg i den här bloggen

Nyskrivet

-
Bild
 Nog nämnt om krämpor och sjukdomar på ett tag. Får jag hoppas.  Och som jag skrivit förut, vad är mina erfarenheter i jämförelse med andras bekymmer? Kanske bagatellartade. Ni vet det där med "spik i foten". Men trots allt är det så, utan de senaste årens insatser från vården hade jag inte suttit här idag och försökt skriva ihop ett läsbart blogginlägg. Så tack förresten, alla ni som har del i att jag är kvar, ett tag till. Det undgår ingen att bli äldre. Hustrun, som var så ung för inte länge sedan, närmar sig pensionsåldern.  "Vill du starta din pensionsutbetalning från AMF?" lyder frågan i brevet hon fick häromdagen. "Om du inte meddelar oss annat startar din utbetalning då du fyllt 69 år". Den upplysningen är ju inte fel att få. Som gammal försäkringsgubbe har jag med ålderns rätt tappat en del fakta om nuläget. Som att en del får en senarelagd pension om man inte är uppmärksam eller missat att vittja posten. Men nu finns det ju kompetens i familjen. 
Läs mer

Glimtar ur ett författarliv - en betraktelse från 2004

-
Bild
Rubriken kommer från en betraktelse som skrevs i februari 2004. Bäst att tillägga att det där med "författare" är skrivet lite med glimten i ögat. Nej, nån författare i traditionell bemärkelse var jag inte och har inte blivit heller. Men en nöjesskrivare är jag - på amatörnivå. Men även på den nivån kan man få rikligt med uppskattning - vilket var fallet vid utgivningen av " In vä pucken å jaga, sa Kalle Larsson". Trots att det gått femton år sedan vänner och bekanta och en del bibliotek skaffade ett ex av boken, har den kommit på tal med jämna mellanrum. Så jag bestämde mig för att nu, 2019, trycka ytterligare några exemplar för de som missade första boksläppet. En kompis upptäckte att "tryckfelsnisse" varit framme nu med den nya upplagan. Flera sidor var blanka. Pinsamt för mig och för tryckeriet. Halva min bunt med böcker var felaktiga och resten riktiga. Så kan det gå, men det kommer nya riktiga till mig för vidare befordran till de personer som f
Läs mer

Palt

-
Bild
  Kan man glädja en fyraåring så gör man det gärna. - Gissa vad jag ska få idag. Edith väntade inte på kamratens gissning utan avslöjade direkt och utropade glädjestrålande: - Palt!! Det var rätt dag i lördags att gå över med en paltgryta till sonen Anders familj. Gråväder ute och en temperatur som påminde mer om oktober än augusti.  Nu var inte lilla Edith den enda som gillade matleveransen. Uppskattat även av de vuxna och därmed är vi på god väg att lyckas med vår mission;  sprida kunskapen om den läckra maträtten palt till de kommande generationerna.   - Kroppkakor har jag ätit, men aldrig palt.  Sådana kommentarer har vi ofta fått och vi har förklarat och framförallt sagt att det inte heller handlar om blodpalt och att lingonsylt, smör och stekt fläsk hör till som nödvändiga ingredienser. Nu ska avslöjas att det är Lena som är den verkliga experten, lovordad för sina paltar långt utanför familjekretsen. Själv bistår jag gärna med att skala och riva potatis. Det ska ju också göras.
Läs mer