Årets första

 Leif ringde på morgonen. Anade att det var han, det ringer inte så många från 0951 nuförtiden. "Visst tar jag ett halvår till", sa jag när jag förstod att det handlade om Lokaltidningen. Ja, den heter så, det blad som täcker valda delar av Västerbottens inland och fyller postboxen en gång i veckan..

- Är det kallt i Storuman?

- Nej, svarade Leif. Hä blia idag. Minus tolv, men igår var det 25 och kallare i Gunnarn, kallhålet.

I Lidköping är det däremot riktigt töväder. Det tar på det tunna snötäcke som legat ett par dagar. Annars har vi faktiskt haft en del minusgrader här. Tillräckligt många för att spårmakarna uppe på Råda ska kunna ordna ett åkbart skidspår.

Årsdebut däruppe har fått vänta, men en kort testkörning på de numera gamla skidorna blev det förra helgen i Skövde. 

Gick till affären nyss och de portugisiska ullfodrade skinnhandskarna var i varmaste laget. Bra i alla fall att mitt loppisfynd har kommit till användning.

Det har ju blivit en och annan utflykt i dessa pandemitider och en helg på försommaren hittade vi till Böja Bygdegård där vi fick oss ett förnämligt fika och kunde sedan ta en titt på allahanda saker som var till salu. 

  Kan vara bra att ha, var tanken och de gamla, men tydligen helt oanvända, handskarna fick följa med till det facila priset av 40 kr. Och skinnhandskar har ju gått åt genom åren, det är inte bara på senare tid som glömskan slagit till.

 - Mamma, vad var det jag skulle hämta? ropade jag ofta från källaren i huset på Vallnäsvägen. 

Som synes ett tunt snötäcke utanför huset.

Det blir ett kort inlägg idag, men som jag skrivit tidigare, det gäller att hålla i annars kan tiden mellan krönikerna bli lång. Dagarna bara rinner iväg .

 Känner att lunchen lockar. Det hade nog blivit fler rader om jag startat efter kaffet i morse.

 Men det kommer mera - vi hörs!