Sälja trygghet - en glimt ur ett yrkesliv.

 Har tidigare publicerat de här minnena från 1980-talet. Nedskrivna tidigt 2000-tal. Här kommer de igen för er som inte läst raderna och är intresserade av bloggskrivarens insteg i försäkringsvärlden. Berör åren 1984 till 1987 som var våra avslutande år för den gången här nere i Skaraborg. Hade nog tänkt mig en fortsättning av berättandet men ambitionerna för det projektet har avtagit med åren. Flytten gick upp till Norrland igen efter tolv år i Skövde. Skellefteå blev vår bostadsort. 1990 återvände vi igen till dessa trakter, nu Lidköping, och här har vi blivit kvar.

Bilder finns det gott om, men inte från yrkeslivet. Här ett foto från 1992. Länsförsäkringars kontor i Lidköping. Foto: Bosse Monsén

Sälja trygghet- glimtar ur ett yrkesliv

 Utvald 

Våren 1984 satt jag bakom bakelitratten i min Fiat 1500. Utvändigt såg bilen helt ny ut; den rödbruna lacken hade inte en repa. Men förarsätet. I rakt upprätt ställning, med händerna på kvart i tio och kvart över två, som jag lärde mig på trafikskolan i Lycksele, gick det bra , men lät jag kroppstyngden flyttas från stolens mitt bara ett par centimeter i sidled rasade jag nästan ur. Bilbältet höll mig kvar på plats när sträckte mig för att öppna handskfacket eller höger sidoruta. Hade stoppningen anpassats efter viss kroppsvikt så var det i alla fall inte min.

 Jag låg i den ställningen när jag öppnade passagerardörren och släppte in liftaren. Hans kompis satte sig i baksätet. Jag hade varit i Göteborg och fick sällskap strax utanför Vårgårda. Vi sa inte mycket de första milen men ute på Varaslätten blev konversationen ivrigare. Det tog en stund för mig att slå om till engelska. Killarna visade sig vara amerikanska studenter på sin första Europaresa. Troligen såg de att jag var på ett särdeles gott humör, jag satt med ett leende på läpparna.

 Delad glädje är dubbel glädje, tänkte jag kanske när jag berättade att jag hade gott hopp om att få anställning som försäkringssäljare på Sveriges största försäkringsbolag. Ansökningsförfarandet byggde på att stegvis klara intervjuer och tester, jag vill minnas att stationerna och utgallringen var fyra till antalet. Vid det här tillfället var jag halvvägs. Därav min glädje. Intervjun tidigare på dagen i Skandiahuset på Heden i Göteborg hade stärkt mina förhoppningar. När jag släppte av killarna i Skara, de tänkte sig vidare mot Stockholm, och vek av mot Billingen och hade fem mil kvar hem till Skövde, hade min entusiasm stillats en aning.

 Under den korta tid vi tillbringade tillsammans, hade gossarna lärt mig att försäkringsagentens yrke inte stod högt i kurs. I alla fall inte i deras hemland. Förstod jag saken rätt så kunde en säljare som absolut inte hittade andra möjliga vägar att finna sin utkomst, hoppa på att kränga försäkringar. Som en sista utväg. Uppe på Billingen hade jag glömt amerikanernas ord och när jag parkerade bilen på radhusområdet parkering ute i Stöpen hade jag nog ett leende på läpparna igen. 

Sälja trygghet

 Hur kunde då jag, som väl inte sålt annat i mitt liv än godis i campingkiosken vid Badsjön i Storuman, påbörja en karriär som försäljare? Vad skulle jag med en utbildning till fritidsledare till? Och socionomexamen. Till vilken nytta? Inte uttalat men jag tyckte mig ana en viss skepsis i min uppväxt kring detta med försäljning. Ett tryggt yrke inom offentlig förvaltning var ett vanligt mål för både vi ungdomar och inte minst våra föräldrar. 

Men egentligen var det ju inte säljare jag skulle bli. Skandias benämning på jobbet var vid den tiden Fältman. Och kunde amerikanernas ord nån gång ringa i mina öron, så klingade minnet av från första dagen jag började den betalda utbildningen. Var jag inte stolt när vi började, så var jag det i alla fall när ett par veckor gått. 

Fältmannen- Skandiamannen, var koncernens spjutspets utåt. Vi gjorde bäst i att glömma gamla examen och vi som gick skolan hade skiftande bakgrunder. Alla givetvis styrkta av att ha passerat de fällor som lämplighetstesterna och djupintervjuerna kunde fångat oss i. Vi visste att vi var utvalda, något som vi frekvent påmindes om från den första dagen. 

Vad hade vi gemensamt? Vi som tillhörde det fåtal som till slut accepterades. Vi som var så olika. Smålänningen, en briljant violinist med en bakgrund i Radiosymfonikerna. Den unge yrkesofficeren från Borås. Elithockeyspelaren från Västra Frölunda. Fartygsbefraktaren från Lidköping. Polisen som var klart äldre än de 35 som angetts i annonsen.

 Jag vet inte, men jag tror att vi förväntades kunna skapa förtroende och att vi bar på en liten tävlingsmänniska inom oss. I synnerligen olika skepnad visserligen. 

Och ville vi tävla hade vi kommit rätt. I synnerhet om tävlingen avgörs med ett väl tilltaget penningpris. I olika skeden, både vid den allmänna informationen innan besked om anställning, och efteråt, påmindes vi om de närmast osannolika förtjänstmöjligheterna. Fältmän besökte oss ofta under utbildningen gång. En del med bara ett par år i yrket sedan de satt i utbildningssalen precis som vi. Andra med mångårig erfarenhet.

 Alla med en gemensam nämnare i de klanderfria kostymerna och de dyrbara armbandsklockorna. För egen del hade jag inget emot att byta Fiaten mot… inte en BMW, men kanske… Erfarna fältmän kunde vid ett kundbesök parkera BMW:n utom synhåll för kunden om de antog att försäljningsmöjligheterna minskade i glansen från bilen. 

Själv parkerade jag Fiaten utom synhåll för min första kund, givetvis av den omvända anledningen. Jag kom tillbaka med åtminstone ett avtal efter det där första försöket. Började med flaggskeppet, pensionsförsäkringen, men fick nöja mig med en barnförsäkring om alla andra möjligheter blivit uttömda. 

Skandias fältmannautbildning var vid tidpunkten marknadens bästa. Tidsmässigt den längsta, åtta månader, och med intensiva studier i de ämnen som sedan skulle ge examen vid Institutet för försäkringsutbildning i Stockholm. Skandia skickade inga representanter till examen utan att vi klarat motsvarande skrivningar med råge på hemmaplan. 

Vi läste försäkringsjuridik, skatter, allmän försäkring och livförsäkringsteknik så ögonen blödde i rummet på Hisingen den kalla vintern 1984-85. Jag försökte åka hem till Skövde så ofta jag kunde. Lägenheten tycktes en aning kal i jämförelse med radhuset hemma i Stöpen och Lena, Henrik fyra år och Kristina, drygt ett. Men att ha pappa borta inför det som komma skulle var väl ok. Tyckte vi nog. 

Skandiaman  

En solig vårdag 1985 firade vi avklarad försäkringsexamen på Cafe Opera i Stockholm. Framtiden låg öppen. En kille berättade att han beställt den nya Scorpion. Ett par andra hade fått den första modellen av Volvo 740 som de beställt under studietiden innan den ens fanns ute till försäljning. Jag hade köpt en Opel Ascona. Ny. Jag fick en röd toppluva när studiegruppen skiljdes åt. Mina kamrater tyckte att min försäkringskassebakgrund och mitt återhållna intresse för skattefria kapitalförsäkringar, verkade tillhöra en man med åsikter som skiljde sig från de flestas. De anande en sosse i det blå ledet och de hade rätt i att jag inte var moderat. 

Skandias intresse av att placera en man i Mariestad bestod i att öka försäljningen av ”personförsäkring” till privatpersoner. Mariestadskontorets intresse av att få en fältman ytterligare var stort från de tre kvinnor som jobbade i kundtjänsten. De två fältmän som redan jobbade där var mindre intresserade. Kvinnorna hade fasta löner och såg en yngre nykomling som bara en stimulans. Mina manliga kollegor såg mig som en konkurrent. Kontoret, som Skandia haft åtskilliga månader på sig att färdigställa, var inte klart när jag stegade in i juni 1985, och vem som hade ansvaret för att det skulle bli klart visste väl egentligen ingen.

 Efter en tid blev dock rummet inflyttningsklart. Ett stort och trivsamt rum. En bra plats att smida planer för riktade försäljningsinsatser. Vart de nu skulle riktas? Skolan hade lärt oss en hel del i försäljningsteknik. Och att hitta kunder. Ringa och boka besök. Marknaden är oändlig. Telefonkatalogen finns ju. Sätt igång! Vi fick inkomstkort och listor på folk med ett mindre tidigare engagemang i bolaget. Kanske kunde man sälja mer på en befintlig kund. Jag hade inte svårt att argumentera för mina produkter. 

Även om folk inte trodde det, och framförallt inte pratade om det, så skulle de en dag dö. Den upplysningen slog ner som en bomb hos många kunder med en utökad livförsäkring eller ett kompletterat efterlevnadsskydd som följd. Och dör du inte finns risken för att du lever länge. Pensionssparandet var klart. Du kan också bli sjuk. Jaså, du känner dig krasslig. Köp en sjukförsäkring. Och är du inte intresserad alls så har du egentligen inte råd att säga nej till ett avdragsgillt sparande. Vill du slänga 75% av dina sista intjänade kronor i sjön? Till staten. Vet du inte om att du kan spara hundra kronor och betala 25? Skatt när du tar ut pengarna- javisst, men knappast så hög som nu! Satt jag en hel kväll i köket hos en familj och ritade cirklar omkring bodelning och framtida inkomster så kom man oftast ut med några kronor i bagaget. En sen kväll kanske för att kunden ville bli av med en. Jag var inne i karusellen.

 Det var bara att köra på. Min titel på visitkortet var varken säljare eller fältman. Jag var distriktschef. Fältman var jag bara internt på Skandia och tillhörde fältmannafacket. Kanske Sveriges enda fackförbund med en medellön en bra bit högre än kommunalrådets. Men skull jag klara tempot? Och sälja in de stora provisionerna. Skulle jag hitta just de personerna? Ett sätt att närma sig folk med pengar var att gå med i de rätta föreningarna. Umgås med rätt folk. Och med en lön till största delen baserad på provision... Jag vet inte hur många gånger han ringde från Yaycees. En distriktschef på Skandia ska väl åtminstone var med i föreningen för unga företagare. Jag tackade nej och sa skrattande som Grucho Marx; den förening som vill ha mig till medlem vill jag inte vara med i. I do it my way, var väl min inställning. Lite stolt, men kanske inte alltid så smart. 

Gång efter annan hamnade mina telefonsamtal hos en kund som sade sig ha allt i ”Länet” och inte var intresserad av Skandia. Min marknad var privatpersoner och det blev alltmer klart att det lokala försäkringsbolaget Länsförsäkringar hade ett starkt grepp om folk i Mariestad. Kanske inte så konstigt, huvudkontoret i Skaraborgs län låg ju i staden. Och det är nog inte bara Mariestadsbor som vill handla på hemmaplan. 

 ”Länsförsäkringar bildar livbolag”. 

Den upplysning blev början till vad som så småningom skulle bli orsaken till att jag redan våren 1986 slutade på Skandia för att börja på Länsförsäkringar. Och säkert otacksamt för Skandia att se utbildat folk försvinna till konkurrenter kort efter att ha fött och gött dem. Men visst kände jag att Länsförsäkringar låg närmare mig själv än Skandia. 

Företagskulturen lite mer jordnära, det var väl inte för inte som försäkringsbolaget kallades ”böndernas bolag”. Och det kändes i ryggmärgen att jag kunde stanna längre i den omgivningen än jag skulle gjort i Skandia. Länsförsäkringar trampade in på livförsäkringsmarknaden försiktigt. I jämförelse med jätten Skandia var bolagets försäljning de första åren bara en krusning på ytan.

 Länsförsäkringars distriktschefer- vana vid att teckna lantbruksförsäkringar, och  en del andra sakförsäkringar, bolaget växte sig starkare på även företagsförsäkringar utbildades för att även sälja liv- och pensionsförsäkringar. I Länsförsäkringar blev jag vad i försäkringsbranschen kallas ”tvåbent”. Jag delade min tid mellan att sälja sakförsäkringar och liv/pensionsförsäkringar. Inte som i Skandia- ”enbent” expert på personförsäkringar. 

Och kommer man bara in i ett yrke; Under utbildningen på Skandia, bara ett par år tillbaka i tiden, kunde jag knappast tro att jag ett par år senare skulle åka omkring på dammiga byvägar i Falköpingstrakten och försäkra utgödslingsanläggningar och svinstall. Mitt arbete på Länsförsäkringar i Falköping innebar att jag var distriktschef inom lantbruks- och liv-och pensionsförsäkring. Jag tänkte många vändor fram och tillbaka innan jag tackade ja till det arbetet. Fullt medveten om att jag gjorde lite våld på mig själv. 

Jag visste ju knappt bak och fram på en ko. Men å andra sidan var det inte alla med gedigen kunskap om den saken som var intresserade av försäkringsvillkor. Och man kan ju lära sig om kor och ladugårdar. Tidsmässigt kanske mitt tidigare arbete med personförsäkringar numera uppgick till en fjärdedel av tiden. 

Resten var in i dyngan. När det blev bestämt att jag skulle söka mig vidare efter ett år i Falköping var jag vänlig nog att dela med mig av vissa erfarenheter till cheferna. Mina otaliga besök ute hos de oftast synnerligen trevliga lantbrukarna lärde mig att en sån som jag bar ett stort handikapp i mötet. När väl checklistan var avklarad, lantbruksinventarierna avprickade, ladan hade mätts upp, så hade ju vi inte mycket att prata om. Jag visste ju inte vad jag skulle fråga om- om inte checklistan låg för mina ögon. 

Jag sa till cheferna- den som försäkrar lantbrukare bör ha åtminstone lite skit på stövlarna innan han tar det jobbet. Jag tyckte jag inte hade mycket på fötterna ute hos dem överhuvudtaget. 

Den våren 1986 lärde jag mig att aldrig åka oanmäld fram till en gård. Det här var någon dag efter Palmemordet. Maken kanske visste om mitt besök, men när jag knackade på dörren till boningshuset öppnade en kvinna dörren försiktigt. Hon bara sneglade på mig och när jag såg att hon bakom ryggen höll ett stadigt tag i en massiv eldgaffel förstod jag att jag hade tur som inte var där i oärliga syften. Jag såg framför mig hur hon skulle svingat eldgaffeln vid minsta misstanke. Maken var nere i ladugården. Jag gick ner till honom och nämnde inget om mottagandet hos hans hustru. Löpsedeln på kiosken i Falköping när jag åkte tillbaka till kontoret fick mig att förstå sambandet. Fantombilden på Palmemördaren var ju inte helt olik mig själv. Jag hade sannolikt mötts av minst en eldgaffel i varje boningshus på vischan den dagen. Hela Sverige var ju chocktillstånd.

----------------------------------------------