Vad gör ni till sommaren då?
Så har vi då kommit en bra bit in i vårmånaden mars.
"Vi ses till våren" sa jag till killen på däckfirman nån gång i oktober och tyckte att det var gott om tid fram till vinterdäcken skulle av och skiftas mot sommaruppsättningen som får duga en säsong till.
Dessutom - som ännu en tidsmarkör- har det varit dags att deklarera och morgonpigg som jag är åkte både min och hustruns sanningsförsäkran in till verket redan 07.20 på deklarationens första dag. Givetvis den digitala vägen, eftersom våra handlingar numera är av det enklare slaget. Inte som förr då det där med deklarationen låg som ett tungt ok över axlarna till eländet var färdigräknat, igenklistrat och personligt lagt i lådan hos skattekontoret.
Samtidigt slängde jag in kvarskatten direkt, helt enligt devisen; den som är satt i skuld är inte fri. Kanske gör pengarna mer nytta hos det offentliga i dessa tider, jämfört med ett par månader extra på ett närmast nollräntebärande bankkonto.
En bekant sa förresten: "Nu ska det bli spännande att se hur mycket jag får tillbaka på skatten".
Jag tittade frågande på honom. Som pensionär är det ju inte svårt att ha koll på om skatteinbetalningarna är för stora eller otillräckliga.
"Ja, en sa mig att se till att 50% dras på rubbet för säkerhets skull."
" Ja då lär du få en del tillbaka" svarade jag som har visst koll på inflödet av pensioner till min bekant.
Så kan man lura sig själv, och visst är det roligare att få tillbaka pengar än att betala.
" Vad gör ni till sommaren då"?
Vi brukar få frågan vid den här tiden på året. Inte för att vi planerar i särskilt god tid, men nåt ska man ju prata om.
Ja, säg det? Lär ju knappast bli en flygresa i alla fall. Kanske inte ens Danmark som vi gästat nästan varje år. Vi kommer att sakna vinden och sanden i håret längs sanddynerna på Nordjylland eller på Sjaellands nordkust där vi hamnat på senare år när hustrun tvekat inför den längre båtresan till Fredrikshavn.
Många vänner är mer beresta, men ett sug att resa har alltid funnits här. En höjdpunkt i vardagen hemma på Vallnäsvägen i Storuman var de tjocka bruna postbreven som hittade hem till oss. Ibland adresserat till mr Hans Hellgren. Vid tiden gick jag i femte eller sjätte klass och korresponderade med flera europeiska ambassader i hopp om att få resebroschyrer, turistinfo och annan smått och gott från respektive land. Så samlingen med trycksaker från Jugoslavien, Italien, Spanien, Nederländerna med flera blev med tiden rätt omfattande. Många länder har genom åren prickats av, inte minst på tågluffen 1972, då vi tuffade runt större delen av Europa på den stipulerade månaden.
Men till sommaren? Ja som sagt, säg det. Den som lever får se. Och det är ju inte det sämsta.
Till nästa gång: Ha de!
"Vi ses till våren" sa jag till killen på däckfirman nån gång i oktober och tyckte att det var gott om tid fram till vinterdäcken skulle av och skiftas mot sommaruppsättningen som får duga en säsong till.
Dessutom - som ännu en tidsmarkör- har det varit dags att deklarera och morgonpigg som jag är åkte både min och hustruns sanningsförsäkran in till verket redan 07.20 på deklarationens första dag. Givetvis den digitala vägen, eftersom våra handlingar numera är av det enklare slaget. Inte som förr då det där med deklarationen låg som ett tungt ok över axlarna till eländet var färdigräknat, igenklistrat och personligt lagt i lådan hos skattekontoret.
Samtidigt slängde jag in kvarskatten direkt, helt enligt devisen; den som är satt i skuld är inte fri. Kanske gör pengarna mer nytta hos det offentliga i dessa tider, jämfört med ett par månader extra på ett närmast nollräntebärande bankkonto.
En bekant sa förresten: "Nu ska det bli spännande att se hur mycket jag får tillbaka på skatten".
Jag tittade frågande på honom. Som pensionär är det ju inte svårt att ha koll på om skatteinbetalningarna är för stora eller otillräckliga.
"Ja, en sa mig att se till att 50% dras på rubbet för säkerhets skull."
" Ja då lär du få en del tillbaka" svarade jag som har visst koll på inflödet av pensioner till min bekant.
Så kan man lura sig själv, och visst är det roligare att få tillbaka pengar än att betala.
" Vad gör ni till sommaren då"?
Vi brukar få frågan vid den här tiden på året. Inte för att vi planerar i särskilt god tid, men nåt ska man ju prata om.
Ja, säg det? Lär ju knappast bli en flygresa i alla fall. Kanske inte ens Danmark som vi gästat nästan varje år. Vi kommer att sakna vinden och sanden i håret längs sanddynerna på Nordjylland eller på Sjaellands nordkust där vi hamnat på senare år när hustrun tvekat inför den längre båtresan till Fredrikshavn.
Många vänner är mer beresta, men ett sug att resa har alltid funnits här. En höjdpunkt i vardagen hemma på Vallnäsvägen i Storuman var de tjocka bruna postbreven som hittade hem till oss. Ibland adresserat till mr Hans Hellgren. Vid tiden gick jag i femte eller sjätte klass och korresponderade med flera europeiska ambassader i hopp om att få resebroschyrer, turistinfo och annan smått och gott från respektive land. Så samlingen med trycksaker från Jugoslavien, Italien, Spanien, Nederländerna med flera blev med tiden rätt omfattande. Många länder har genom åren prickats av, inte minst på tågluffen 1972, då vi tuffade runt större delen av Europa på den stipulerade månaden.
Men till sommaren? Ja som sagt, säg det. Den som lever får se. Och det är ju inte det sämsta.
Till nästa gång: Ha de!
 |
| Ur Nordisk skolatlas 1961 |
