Uppståndelse i kyrkan
Tog en tidig promenad bort till Framnäs Köpcentrum. Där inne var det lugnt och stilla. Bara matbutiken öppen så här tidigt. Ingen trängsel och ingen risk att stöta ihop med någon "lättstött" person som dyker på en helt oväntat. En trogen läsare kanske minns mitt inlägg från i höstas. Den gången var det på gränsen till handgemäng då en man brysk krävde en ursäkt efter en sammanstötning som jag inte ens hade märk av
Ja, tänk vilken dramatik vardagen kan innehålla. I köpcentrat kom jag att tänka på en annan högst ovanlig episod ur mitt innehållsrika liv.
Strax före jul hade hustrun och jag bänkat oss i Nicolaikyrkan. Där skulle bjudas julsång, dels av en professionell röst , Lidköpingsbördiga Regina Fredriksson, och dels av mer oskolade besökare bland åhörarleden.
Är det någon gång kyrkan är välbesatt, så är det veckorna före jul. Så även den här gången. Och inte är det speciellt gott om utrymmet i bänkraderna. Stämmer man i ordentligt i psalmsången, så hör personen framför inte bara rösten utan känner även den kroppsliga närvaron - i alla fall av utandningsluften som sprider sig från bänkgrannen bakom i dennes försök att nå de rätta tonerna i psalmsången . De som alltid verkar ha skrivits i en tonart som åtminstone inte passar mig.
Det ovanliga den här gången var att jag fick oväntad fysisk kontakt med kvinnan i bänken framför.
Jag skallade henne.
Programbladet hade åkt ner på golvet och samtidigt som jag böjde mig neråt för att plocka upp arket, gjorde kvinnan framför en bakåtrörelse med sitt huvud. Som för att trassla ut nån tova i sitt långa och yviga hårsvall.
- "Bonk". Träffen mellan oss två var inte som en rejäl nickduell på en fotbollsplan, men mer än en ytlig kontakt.
- "Förlåt", fick jag ur mig snabbt."Hur gick det?"
- " Jo, tack". Kvinnan drog lite på orden. "Det är nog ingen fara".
På väg ut kommenterade kvinnan händelsen.
- "Jag har besökt kyrkan i fyrtio år men aldrig blivit skallad förut".
Hon sa det med en milt leende på läpparna. Tror jag.
Tack för idag. På återhörande. Vi hörs!
Ja, tänk vilken dramatik vardagen kan innehålla. I köpcentrat kom jag att tänka på en annan högst ovanlig episod ur mitt innehållsrika liv.
Strax före jul hade hustrun och jag bänkat oss i Nicolaikyrkan. Där skulle bjudas julsång, dels av en professionell röst , Lidköpingsbördiga Regina Fredriksson, och dels av mer oskolade besökare bland åhörarleden.
Är det någon gång kyrkan är välbesatt, så är det veckorna före jul. Så även den här gången. Och inte är det speciellt gott om utrymmet i bänkraderna. Stämmer man i ordentligt i psalmsången, så hör personen framför inte bara rösten utan känner även den kroppsliga närvaron - i alla fall av utandningsluften som sprider sig från bänkgrannen bakom i dennes försök att nå de rätta tonerna i psalmsången . De som alltid verkar ha skrivits i en tonart som åtminstone inte passar mig.
Det ovanliga den här gången var att jag fick oväntad fysisk kontakt med kvinnan i bänken framför.
Jag skallade henne.
Programbladet hade åkt ner på golvet och samtidigt som jag böjde mig neråt för att plocka upp arket, gjorde kvinnan framför en bakåtrörelse med sitt huvud. Som för att trassla ut nån tova i sitt långa och yviga hårsvall.
- "Bonk". Träffen mellan oss två var inte som en rejäl nickduell på en fotbollsplan, men mer än en ytlig kontakt.
- "Förlåt", fick jag ur mig snabbt."Hur gick det?"
- " Jo, tack". Kvinnan drog lite på orden. "Det är nog ingen fara".
På väg ut kommenterade kvinnan händelsen.
- "Jag har besökt kyrkan i fyrtio år men aldrig blivit skallad förut".
Hon sa det med en milt leende på läpparna. Tror jag.
Tack för idag. På återhörande. Vi hörs!
 |
| En helt annan kyrka. Utanför Stensele Kyrka vid konfirmationen. |
