Mellandag och gott slut!
Idag ett par minusgrader, men framåt nyår vankas flera plusgrader om prognosmakarna träffar rätt.
Sorterade bland julkorten vilket var fort gjort. Hälsningar via traditionell postgång lyser likt solen med sin frånvaro. Ja, inte helt. Undantag finns, det är inte helt tomt i brevfacket så här års. Men det är klart; nog uppskattas en hälsning hur den än levereras. Man hänger ju med sin tid.
Julfirandet blev lyckat - som vanligt vill jag skriva- men särskilt eftersom hela gänget kunde ansluta just till själva julafton. Det finns ju fler mor-och farföräldrar att ta hänsyn till så det är inte varje år tomten kommer just på julafton.
Och tror på tomten gör vi här. Främst barnen och åttaåringen avslöjar inte att han nog tvekar lite. Han vill tro och det kan han ju få göra så länge han vill.
Skånegänget har en bra bit att åka och rullade iväg söderut redan tidigt juldagens morgon.
Vi andra tog upp en gammal jultradition. En stunds tennis i klubbens fina anläggning.
Förutom matchandet nere vid Badsjön i Storuman så har mitt tennisliv aldrig varit så intensivt som vissa perioder här i Lidköping. På 90-talet blev det en del framgångar på det amatörmässiga planet och ett par år behövde vi inte inhandla julskinka inför helgen.
Skinkan ordnade far i huset lämpligt nog genom att triumfera i Skink-cupen. Inga bevis kan framläggas på att jag vann just det priset, förståeligt nog. Priset gick ner kan man säga.
Flera år var vi i familjen aktiva i Lidköpings Tennisklubb. Även Lena gjorde en flott ideell insats i föräldrakommittén. Inte minst på den årliga jul-och luciafesten som uppskattades av gammal och ung. Själv förde jag protokoll som sekreterare. En viktig post, så viktig att den tydligen efter min tid har upphört att existera i sin dåtida form.
För intresserade kan nämnas att en av de sex inomhusbanorna numera fungerar för padel-spel. Tydligen poppis, här finns flera banor i staden. Själv har jag aldrig provat. Men folk säger att det är kul. Kanske en fluga eller en sport som stannar. Vem vet.
På bilden härunder ses vår yngsta familjemedlem. Drygt 2,5 år gammal väntar hon med att greppa racketen men börjar sakta känna på underlaget och hitta till vattenflaskan. Dessutom fångar chipspåsen hennes intresse och lämnar de stora så att de kan leka på egen hand.
Med en förhoppning om ett gott slut och gott nytt! Vi hörs 2020.
