Lägstanivå
En idrottsman skall helst ha en hög lägstanivå. Ett uttryck som kommit i ropet på senare år. Kanske så använt att det redan börjar fasas ut.
Inslagen med tränarintervjuer på teve kan man använda till att fylla på kaffe eller hämta en frukt.
Man har hört uttrycken förut, ofta till leda.
Som det här: "Vi hade momentum" - hur tokigt låter inte det?
Hög lägstanivå. I idrottskretsar menas att vara bra när man är dålig - eller som sämst.
Hur är det själv? I livet rent allmänt. Berg -och dalbana kanske. På topp eller under isen.
Eller är grafen mer utjämnad, varken brant eller djup.
Men önskvärt är givetvis just en hög lägstanivå - i alla fall när det gäller i umgänget med våra medmänniskor.
Alla har väl gjort bort sig någon gång, gjort en riktigt dålig match, haft en usel dag. Bemött en kund kort och snäsigt - kanske efter provokation, men sånt ska ett proffs klara - även en dålig dag.
Så visst har lägstanivån tangerats - för de flesta av oss.
Här är på plats med ett eget exempel. Vad ska vi ta?
Jag skulle inte blivit så uppretad på ICA för ett tag sedan.
Kunde väl ha svalt förtreten och ryckt på axlarna.
Passerade genom entrédörren, förbi pantautomaterna och stegande vidare mot spelbutiken. Ställde mig i kö för mitt ärende- kanske en dosa snus, skam till sägandes.
Kände att någon knackade mig på axeln. Kanske Håkan eller något annat känt ansikte på det här stället.
" Du är skyldig mig en ursäkt!" kom det från han som stod rakt bakom. Irritationen var inte att ta miste på. Karln- ung i mina ögon, runt femtio,- var rejält förbannad.
Kort blev jag mållös men fann mig snart.
"För vadå?"
"Du knuffade till mig borta vid pantautomaten" sa mannen.
" Jag?"
" Just du - du ska be om ursäkt"
Nu började mötet med mannen övergå i munhuggning. Frågan är vem som skulle be om ursäkt?
Mannen hävdade att min lilla ryggsäck, som jag fäst lite lätt på höger axel, hade touchat honom när jag gick förbi. Jag kom från en tur uppe i Rådaspåret och var inte uppklädd vid besöket, men inte heller nerklädd. Lite luftigt sportig kanske. Men i mannens ögon, en slarvig drul.
Jag kunde gått- utan vidare resonemang. Och utan att till varje pris vinna dusten. Men blev kvar och så nära ett rejält offentligt slagsmål har jag aldrig varit, varken förr eller senare.
Jag kunde ju inte be om ursäkt för något jag inte visste att jag gjort.
Vadå, lägstanivå?
Vem som helst skulle väl bli arg för ett påhopp.
Jovisst ,men förbipasserande och personalen hade ju inte hela bakgrunden klar för sig. I deras ögon nådde vi båda en tämligen låg nivå.
Och ha rätt i sak ursäktar ju inte att ramla under sin egen godkända gräns. En lärdom inför nästa påhopp, sånt kan inträffa och nu har jag ju fått träning.
Vill minnas att expediten i speldisken kom ut och sade nåt i stil med:
"Nu får ni väl ge er!"
Någon ursäkt utdelades inte där och då - från endera part-, men vi lommade iväg.
Och nästa dag var jag tillbaka på affären. Något bättre klädd och utan ryggsäck.
Inslagen med tränarintervjuer på teve kan man använda till att fylla på kaffe eller hämta en frukt.
Man har hört uttrycken förut, ofta till leda.
Som det här: "Vi hade momentum" - hur tokigt låter inte det?
Hög lägstanivå. I idrottskretsar menas att vara bra när man är dålig - eller som sämst.
Hur är det själv? I livet rent allmänt. Berg -och dalbana kanske. På topp eller under isen.
Eller är grafen mer utjämnad, varken brant eller djup.
Men önskvärt är givetvis just en hög lägstanivå - i alla fall när det gäller i umgänget med våra medmänniskor.
Alla har väl gjort bort sig någon gång, gjort en riktigt dålig match, haft en usel dag. Bemött en kund kort och snäsigt - kanske efter provokation, men sånt ska ett proffs klara - även en dålig dag.
Så visst har lägstanivån tangerats - för de flesta av oss.
Här är på plats med ett eget exempel. Vad ska vi ta?
Jag skulle inte blivit så uppretad på ICA för ett tag sedan.
Kunde väl ha svalt förtreten och ryckt på axlarna.
Passerade genom entrédörren, förbi pantautomaterna och stegande vidare mot spelbutiken. Ställde mig i kö för mitt ärende- kanske en dosa snus, skam till sägandes.
Kände att någon knackade mig på axeln. Kanske Håkan eller något annat känt ansikte på det här stället.
" Du är skyldig mig en ursäkt!" kom det från han som stod rakt bakom. Irritationen var inte att ta miste på. Karln- ung i mina ögon, runt femtio,- var rejält förbannad.
Kort blev jag mållös men fann mig snart.
"För vadå?"
"Du knuffade till mig borta vid pantautomaten" sa mannen.
" Jag?"
" Just du - du ska be om ursäkt"
Nu började mötet med mannen övergå i munhuggning. Frågan är vem som skulle be om ursäkt?
Mannen hävdade att min lilla ryggsäck, som jag fäst lite lätt på höger axel, hade touchat honom när jag gick förbi. Jag kom från en tur uppe i Rådaspåret och var inte uppklädd vid besöket, men inte heller nerklädd. Lite luftigt sportig kanske. Men i mannens ögon, en slarvig drul.
Jag kunde gått- utan vidare resonemang. Och utan att till varje pris vinna dusten. Men blev kvar och så nära ett rejält offentligt slagsmål har jag aldrig varit, varken förr eller senare.
Jag kunde ju inte be om ursäkt för något jag inte visste att jag gjort.
Vadå, lägstanivå?
Vem som helst skulle väl bli arg för ett påhopp.
Jovisst ,men förbipasserande och personalen hade ju inte hela bakgrunden klar för sig. I deras ögon nådde vi båda en tämligen låg nivå.
Och ha rätt i sak ursäktar ju inte att ramla under sin egen godkända gräns. En lärdom inför nästa påhopp, sånt kan inträffa och nu har jag ju fått träning.
Vill minnas att expediten i speldisken kom ut och sade nåt i stil med:
"Nu får ni väl ge er!"
Någon ursäkt utdelades inte där och då - från endera part-, men vi lommade iväg.
Och nästa dag var jag tillbaka på affären. Något bättre klädd och utan ryggsäck.
 |
| Bryt! Sa nog expediten på ICA, precis som domaren här. |
