Hans sida

Har tagit på mig att transportera löv från sonens ägor och bort till återvinningscentralen på Kartåsen. Portarna öppnas klockan sju och eftersom jag inte hade annat för mig blev det en tur dit bort i det gryende morgonljuset. Ingen trängsel vid den tiden ,förståeligt nog; det är ju inte alla som är lika morgonaktiva som vi är i den här familjen.  Men Lena var lite väl tidig i morse. Kaffebryggaren på kl. 04.30 ! Trassligt det här med sommar- och vintertid. Apropå årstiden. Har beställt tid för att skifta däck imorgon bitti.  "man vet aldrig, men det kan bli en vända upp till Norrland" brukar jag säga som en förklaring till det väl tidiga bytet. Annars kan sägas att det är frostfritt på de här breddgraderna, plus 10 grader och regn i luften i skrivande stund. Hemma i Storuman är det nog mer snöskottning än lövfraktande. Även om vintern har blivit mindre pålitlig med åren där uppe. Vi brukade åka skridskor på Badsjön vid den här tiden i min ungdom. Detta i väntan på att uterink

På Mellansänksvägen - i tankarna kanske  Löprundan hemma  Textstycket kom till i all hast efter en femton kilometers löprunda i Storuman.  Det är juni och en varm och solig dag där uppe i det västerbottniska inlandet.  Året är 1985. Efter att i många år ha varit bosatt i södra Sverige blir mina besök i hembygden alltmer ett möte med mig själv.  Små detaljer, dofter och ljud, väcker minnen och känslor. Ingenstans hittar jag en intressantare löprunda än den som bjuder mig en resa i tid, i rum och i mig själv.  Löprundan hemma.  ------------------------------- Mina ben bär mig i en minnenas resa. Jag återser min barndoms vägar, stenar och knotiga tallar.  Jag lyssnar till de välbekanta ljuden. De som förmedlar stillhet, men ändå liv.  På Mellansänksvägen är mina kroppsfunktioner inställda. Nu kan jag efter femton minuters löpning fortsätta de tolv kilometer som är kvar. Utan ansträngning och utan störande perioder av trötthet.  För varje steg pendlar mina fötter. Fram och tillbak

Mitt senaste skrivprojekt går sakta framåt. Under tiden kommer jag att publicera en del gamla texter. Som den här. Ett litet stycke ur vardagen, som den såg ut då. För Mats och Catrin. ----------------------------------------------------- Mats och Catrin  Han bläddrade bland skivorna. För en tid sedan hade han sorterat dem i alfabetisk ordning efter artistens efternamn eller om det var en samlingsskiva; på nedre hyllan. De stod i den ordningen till en morgon, han väcktes av ett dån från arbetsrummet, när hela hyllan lossade och föll i parketten.  Han fäste hyllan rejält efter den händelsen, men orken hade inte räckt till att än en gång placera Aerosmith bland de första och Wailers i slutet. Därför tog det en stund att finna Oscar Peterson. Han tummade på konvolutet och log när han tänkte på grabben i skivaffären. Mats West hade lämnat grabben en lista med fyra eller fem skivtitlar. - och här har vi Oskar Pettersson, var det bra så? hade grabbe sagt efter att ha letat ett slag. M

 Nog nämnt om krämpor och sjukdomar på ett tag. Får jag hoppas.  Och som jag skrivit förut, vad är mina erfarenheter i jämförelse med andras bekymmer? Kanske bagatellartade. Ni vet det där med "spik i foten". Men trots allt är det så, utan de senaste årens insatser från vården hade jag inte suttit här idag och försökt skriva ihop ett läsbart blogginlägg. Så tack förresten, alla ni som har del i att jag är kvar, ett tag till. Det undgår ingen att bli äldre. Hustrun, som var så ung för inte länge sedan, närmar sig pensionsåldern.  "Vill du starta din pensionsutbetalning från AMF?" lyder frågan i brevet hon fick häromdagen. "Om du inte meddelar oss annat startar din utbetalning då du fyllt 69 år". Den upplysningen är ju inte fel att få. Som gammal försäkringsgubbe har jag med ålderns rätt tappat en del fakta om nuläget. Som att en del får en senarelagd pension om man inte är uppmärksam eller missat att vittja posten. Men nu finns det ju kompetens i familjen. 

  - Det är en diger journal du har. Kirurgen hade studerat min sjukhistorik, främst noteringarna från februari och framåt, och jag kunde bara hålla med.  Men nu gällde det dagsläget, inte vad som redan har passerat. Han visade röntgenbilder och  sa "det här får vi göra nånting åt". - Maten passerar inte som den ska. En tung cellgiftsbehandling under vår och försommar, följs nu av ett ingrepp för att komma tillrätta med just det -  att jag inte får i mig mat och framför allt inte får behålla den.  Så jag går i väntans tider. Men med tanke på att vi sågs i onsdags , så går det nog inte få en snabbare operationstid. Om en dryg vecka är det dags.  Jag har tidigare skrivit om min lymfomsjukdom , den som visade sig i december 2012 och som har motats bort tre gånger sedan dess, och hade tänkt hoppa över info den här gången. Men nu börjar det bli väl mycket för en bloggare att "mörka".  Är vid gott mod och hoppas kunna avsmaka en god chateaubriand innan året är slut. Ha en

  Kan man glädja en fyraåring så gör man det gärna. - Gissa vad jag ska få idag. Edith väntade inte på kamratens gissning utan avslöjade direkt och utropade glädjestrålande: - Palt!! Det var rätt dag i lördags att gå över med en paltgryta till sonen Anders familj. Gråväder ute och en temperatur som påminde mer om oktober än augusti.  Nu var inte lilla Edith den enda som gillade matleveransen. Uppskattat även av de vuxna och därmed är vi på god väg att lyckas med vår mission;  sprida kunskapen om den läckra maträtten palt till de kommande generationerna.   - Kroppkakor har jag ätit, men aldrig palt.  Sådana kommentarer har vi ofta fått och vi har förklarat och framförallt sagt att det inte heller handlar om blodpalt och att lingonsylt, smör och stekt fläsk hör till som nödvändiga ingredienser. Nu ska avslöjas att det är Lena som är den verkliga experten, lovordad för sina paltar långt utanför familjekretsen. Själv bistår jag gärna med att skala och riva potatis. Det ska ju också göras.